Slamspridning på åkermark – långsiktiga effekter på jord och gröda, samt förekomst av antibiotikaresistenta bakterier

Fortsatta undersökningar av den långsiktiga effekten av slamspridning på åkermark med syfte att bättre förstå och bedöma risker för antibiotikaresistenta bakterier och antibiotikaresistensgener.

År 1981 startades fältförsök för att utröna kort- och långsiktiga effekter spridning av kommunalt avloppsslam på åkermark. Från början var det fem försökslokaler, men sedan länge är projektet koncentrerat till två av dem: Igelösa utanför Lund som mottar slam från Källby avloppsreningsverk, och Petersborg utanför Malmö som mottar slam från Sjölunda avloppsreningsverk. Projektet har hittills haft nio etapper om vardera fyra år. Perioden 2018-2021 blir projektets tionde etapp.

Kommunalt avloppsslam innehåller många önskade näringsämnen, framför allt fosfor. Slamgödsling är också positivt för markens mullhalt. Men precis som andra organiska gödselmedel innehåller slam även tungmetaller och andra föroreningar. Slamkvaliteten har förbättrats mycket genom åren när det gäller tungmetaller, inte minst genom möjligheten att certifiera avloppsreningsverk genom Revaq, men debatten och ifrågasättandet huruvida slam som en fosforkälla ska spridas på åkermark fortsätter.

Projektet Slamspridning på åkermark är unikt i världen. Det har bidragit till ett material som är eftertraktat av forskningsvärlden, både nationellt och internationellt, och resultaten har bidragit till kunskap i flera olika frågeställningar. Efter mer än 30 års studier i de båda fältförsöken kan man uttala sig mycket säkert om vissa resultat medan andra resultat är mera osäkra och kräver fortsatta studier. Sedan år 2010 har det utförts ett utökat analysprogram av både gröda och jord, vilket innebär att alla 36 försökrutorna har analyserats enskilt på växtnäringsämnen och metaller. Detta i sin tur har gjort att man på ett bättre och säkrare sätt kunnat göra statistiska analyser av skördade produkter och jord.

Försöken har i stor utsträckning bidragit till det kunskapsläge vi har idag om slamspridning på åkermark.

Ur rapporten som omfattar åren 1981-2014 (Andersson, 2015) kan man bland annat utläsa att slamtillförsel får följande effekter på skördad produkt:

I försöksleden med slam har tillförsel av slam i genomsnitt gett 7 % i skördeökning, oavsett tillförsel av mineralgödsel.
Omräknat i 2015 års prisnivå har den skördehöjande effekten av slamtillförsel varit 500–600 kr per hektar och år.
Kadmium har ägnats stort intresse under försöken, men dessutom har 14 andra metaller analyserats i grödorna. Ingen av dessa metaller har ökat i upptag i växten vid slamtillförsel, inte ens vid trefaldig slamgiva. Följande slutsats efter 33 års försök är därför mycket säker: Under de förhållanden som råder på försöksplatserna har slamtillförsel till åkermark ingen påverkan på studerade grödors upptag av tungmetaller.

Slamtillförselns påverkan på markens växtnäringsinnehåll:

En stor del av den fosfor som tillförs blir tillgängligt för växten. Fosfortalen stiger i marken.
Mullhalten är högre i försöksled som erhållit slam jämfört med i försöksled som inte erhållit något slam.
Markbördigheten ökar.

Slamtillförselns påverkan på markens metallinnehåll:

Det använda slammet har historiskt innehållit mycket koppar och kvicksilver vilket medfört att halten av dessa metaller har ökat i marken
Även zinkhalten har ökat, och det finns en svag, ej entydig, tendens till att blyhalterna stiger
De år när tenn nått över detektionsgränsen så har halterna ökat.
Kadmiumhalterna har en tendens att vara något högre i Petersborg vid slamtillförsel. Resultaten är dock inte entydiga.
För övriga metaller finns inga skillnader.

VA-branschen väntar sedan Naturvårdsverkets regeringsuppdrag publicerades (Naturvårdsverket, 2013) på nya gränsvärden för spridning av slam på åkermark. Under tiden har nya föroreningar börjat hamna i fokus: organiska mikroföroreningar, inklusive mikroplaster, och eventuell förekomst och överlevnad av antibiotikaresistenta bakterier.

Det finns en oro kring att slamspridning ökar risken för utveckling och spridning av antibiotikaresistenta bakterier (Burch et al, 2014; Chen et al, 2016; Xie et al, 2016). Det finns antibiotikaresistenta bakterier i alla miljöer, men de är mycket vanligare i tarmfloran hos människor än i de allra flesta yttre miljöer, t.ex. jordar och vattendrag. Då de bakteriesamhällen som når våra kommunala reningsverk primärt utgörs av fekaliebakterier är också reningsverken miljöer där resistenta bakterier är vanliga, så även i Sverige (Bengtsson-Palme et al, 2016).